-

Jag har märkt att jag bara skriver här när det har tagit slut eller jag är på g med mr.Pbb. Nu är det slut, igen. Varje gång jag&mr.Pbb gör slut så får jag alltid för mig att alkohol ska läka mina sår. Det har aldrig funkat, kommer aldrig funka. Jag har de senaste veckorna efter att jag och mr.Pbb gjort slut supit mig full, hela tiden. Förra helgen tog det slut. Min kropp orkade inte mer med alkohol, mer dans, mer killar som inte betyder mer än en strumpa. Den sa stopp, sluta! Den bad mig sluta ljuga för mig själv, och det gjorde jag. I ytliga och nya vänners armar grät, skrek och spydde jag. Jag grät för alla känslor som jag stängt inne, inte vågat visa. Jag skrek för alla ord jag inte velat säga, men tänkt i mitt huvud om och om igen. Och jag spydde, för all alkohol som präglat mig in i min kropp, i min själ, i min hjärna. Jag känner mig fortfarande sönder, för det fattas ju faktiskt en del av mig. Men jag känner mig fri från ångesten. Jag kan andas igen. Det känns okej. Jag vet att jag alltid kommer sakna mr.Pbb och jag kommer aldrig glömma honom, men jag kommer komma över honom. Bli stor och stark. Bli äldre, visare och jag behöver inte alkohol för att glömma honom.